ibland kollar man
varken åt höger
eller vänster
när man går över gatan.
liksom för att trotsa ödet.
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
serie 1: SJÄLVPORTRÄTT
Long.play.
trettiotre och en tredjedels revolutioner per minut
skrovligheterna i spåren hos den roterande blanka svarta ytan avläses av den tunna stålnålen som får den lilla magneten i tonhuvudet att vibrera och inducera en liten ström i två spolar som skickar den elektriska signalen vidare till förstärkaren som vidarebefordrar den med högre amplitud till högtalarna där strömmen far genom talspolen i magnetfältet och orsakar en mekanisk kraft med vilken en rörelse proportionell mot strömstyrkan uppstår i membranet, som är fäst vid spolen, och varifrån ljudvågor bildas som sedan färdas genom luften mot örat där vågrörelserna fångas upp av öronmusslan och penetrerar hörselgången och vidare i trumhinnan skapar vibrationer som sedan via hammaren, städet och stigbygeln når det ovala fönstret som sätter vätskan i hörselsnäckan i svängning och vågmönstret som uppstår skickas vidare i form av information om frekvens och amplitud via hörselnerven till hörselcentrum i hjärnan som i sin tur tolkar dessa signaler som behagliga ljud som ger upphov till en önskan om rörelse i övriga kroppen och beroende av takt och ton formas sedan rörelsemönstret som kan vara ett sexuellt juckande, ett sensuellt slingrande, en spastisk konvulsion eller ett stilla gungande men det är det blanka svarta där det hela började som jag vill tala om.
vinylen.
det är inte den oklanderligt platta runda formen eller ens det centralt belägna spindelhålet i skivan. det är inte heller den informativa etiketten med genomtänkt grafik i objektets mitt eller de graverade ränderna i resten utav det. den lustfyllt lena känslan mot fingertopparna när man för dem längs det yttersta där inget ljud spelats in åsido liksom den när man lätt drar fingrarna längs radien ut till periferin. bortse från den ljuva lätthet med vilken man kan vända plattan med en enkel handrörelse utan att bekymra sig över den skönt vassa kanten som samtidigt är trubbig.
den ena sidan är aldrig sämre än den andra och ju svartare och blankare desto bättre för det är just det suggestiva i materialet:
styvheten i det; att man bara kan böja det lite grann innan det bryts av som grundar sig i polymerens förmåga att bilda kristallstrukturer,
den perfekta sammansättningen av kolväte och klor; den långa kedjan av rent kovalent bundna kolatomer och på varannan den polära bindningen till den relativt stora kloratomen vars elektronegativitet gör kolatomen något positivt laddad,
att polyvinylkloriden smälter i solen då den avspjälkar väteklorid i höga temperaturer och lämnar dubbelbindningar i plasten som så småningom gör den spröd,
och kimröken därtill som gör plasten sotsvart, som tilltalar mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)